Det är några minusgrader i luften och en decimeter snö på marken. Bakom stora immiga glasrutor ligger klorvattnet stilla och väntar på oss. Vi är runt tio stycken transkillar från Kenta BK, ett nätverk för transidentifierade female-to-whatevers, som idag har hela badhuset för oss själva. Någon simmar längder, någon dyker i från kanten, några kastar boll och någon sitter på bänken bredvid. När vi lutar oss mot bassängkanten och vilar mellan lekarna berättar en av oss att han inte har varit i ett badhus de senaste 25 åren. Min första reaktion är "under hela mitt liv har han aldrig badat offentligt". Sen kommer jag på: "Just det! Det är därför vi är här nu".

    Vi hyrde simhallen för att kunna bada och få röra på oss, utan undrande blickar och frågor. Det är inte ovanligt att transidentifierade personer drar sig för att visa sina kroppar offentligt. I en miljö där alla har transerfarenheter är det ingen som tittar frågande på de av oss som badar i binder eller t-shirt eller har synliga operationsärr. Med den tryggheten blir det lättare att närma sig sin kropp och dess möjligheter. Det är kanske först på en sådan plats som en vågar bada igen, efter att ha undvikit badhus i 25 år. Sådana här tillfällen, där jag märker att vad jag gör i min aktivism får direkta och stora effekter på andra människors liv, är guld värda.