Mitt hem var Dolam, ett tufft område i en förort till Katutura i Namibia. Där brukade jag leka med de andra barnen, mest med killarna. Vi sprang omkring med bar överkropp och jagade bildäck, jag hade mina gula favoritshorts på mig. Bara hunger och trötthet kunde slita mig från leken. Dolam var allt jag kände till som liten. Ofta när jag var hemma brukade jag sitta på taket till vårt hus och lyssna på musik i min Walkman. Det var som om jag försvann med musiken långt långt bort till en värld av vackra färger. Musiken gjorde mig lycklig. Där var min värld. Där kunde jag vara bara Silva. Det var ett särskilt lugn att ligga där på taket under himlen, jag var ensam men hade ändå nära hem. Jag kunde tjuvlyssna på vad folket pratade om nere på gatan och fick vara ifred i mitt huvud och i min värld. Helt trygg och ensam på hustaket.

Från att jag var en liten pojke har folk sagt till mig att jag inte beter mig normalt. Men för mig var jag bara jag, så jag förstod inte vad de menade. Allt jag visste var att jag var och kände mig som en pojke. Mitt starkaste minne från min första skoltid var skoluniformen. Alla skulle vi ha den på oss. För tjejerna innebar det att ha kjol och eftersom att jag föddes med en tjejkropp blev jag också tvungen att ha kjol på mig. För att klara det bar jag mina shorts under kjolen. Då kunde jag fortfarande känna mig som den pojke jag var utan att någon märkte något.