I ett rum under ett hus i en stad där jag levde fanns en danssal utan fönster men med speglar stora som väggar. Historien om mig och tangon började den dag jag gick in i det rummet. Jag stod där, kanske trettio andra människor runt mig, och lika många av oss på andra sidan spegelns glas. Våra knyckiga rörelser så långt bort från speglarna som möjligt avslöjade att vi var nya i sammanhanget. Det var inte vi som iakttog rummet; rummet iakttog oss, och våra kroppar flydde in mot golvets mitt, mot dansläraren, medan väggarna hela tiden sneglade på oss, gav oss spegelvända frisyrer, lyste upp våra kläder som kanske behövde rättas till.

I det här rummet var det meningen att jag skulle släppa loss och dansa. Tanken att det var omöjligt var lätt att tänka. Jag kände mig stelare än reumatism och min kropp hade bröst som skavde under bindern och jag vågade inte sträcka på mig. Det var ett återkommande problem att jag inte vågade använda mina kroppsdelar hur som helst. Kanske var det ett år eller så sedan människor omkring mig hade börjat säga Malte när de pratade om mig och jag var på många sätt förskräckligt medveten om vilken kropp mitt kön hade. Och vilka kläder. Och sätt att röra sig. Och prata. Och inte prata. Och ja, egentligen allt som hade med mig att göra.